Om och om igen får jag erbjudanden att vara med i Postkodlotteriet. En leende Rickard Sjöberg (var tvungen att slita upp kuveret för att komma på hans namn) hamnar i papperskorgen fyra-fem gånger om året. I dag hindrades jag dock (temporärt)  av den kryptiska uppmaningen vid Rickos vänstra pekfinger: ”Grann Yran!”. Vet inte varför jag tycker att det är så roligt, men nu ska jag — leende — lägga brevet i soporna.

Det finns inga klasser — alla är arbetare. My ass! För den som gått på alliansmytologin rekommenderas Antikrundan. Inget annat program manifesterar skillnaderna mellan folk och fölk på ett tydligare sätt. I varje program är det samma visa; tre kategorier människor medverkar:

Berra med böckerna som fassan köpte 1956. ”De är ju ganska vanliga, och inte värda så mycket.” ”Jojo, men fassan köpte dom för ett par tior…” ”Ja, det är väl ungefär vad de är värda. Men det var roligt att se dem *för sjutusende gången*”

Marimekkokvinnan med en komplett uppsättning Eero Aarnio-matsalsmöbler. ”Vad tror du att de är värda?” ”Jag har ingen aning… pappa (SAR arkitekt) fick möblerna när han ritade Eeros sommarhus 1972…” ”Nej, men vad roligt!”

Kostymnoppe med en en lampett från 1537. ”Den här lampetten tillverkades på uppdrag av Gustav Vasa.” ”Nej men vad roligt.” ”Hade det varit i ett par hade de varit värda 800 000 tusen, nu kanske 350 000 för en.” ”Jaså, jaha…”

Men att det var Berra som kom med en påse sunkböcker, medan Noppe kom med en lampett han hittat på pappas vind är naturligtvis bara en slump. Hade Berra ansträngt sig lite hade han kunnat ha både lampett och pastilli. Det handlar bara om att lägga manken till!