Såg just tio minuter av Champions League-matchen mellan Inter och Valencia. Zlatan var i fin form, men jag kände ingenting när han rörde bollen. Oftast brukar man ju känna sig lite småstolt, eller glad på något bisarrt sätt.

I går såg jag the Queen på bio, en medioker film som i korthet följer det brittiska kungahuset under tiden efter (ex-)prinsessan Dianas död. Drottningen är iskall och sitter och häckar i ett skönt slott uppe i Skottland. När ”folket” dissar drottningen och, ja, börjar tappa respekten ringer Tony Blair och piskar upp henne: ”nu börjar fan folk hata dig, kom tillbaks till London och sluta barnsla dig.” Hon följer rådet. Happy ending.

Man undrar vem som ska ringa Zlatan.

Hjortis i snöskrud.

Den här tiden på året är som gjort för den alltid lika intressanta ÅRSTIDSDEBATTEN. ”Jag gillar verkligen snö!”, är en utgångspunkt. Den andra: ”Skärp dig för fan!”. Naturligtvis har den senare rätt. För sanningen är: i en storstad (nåja) är snö värd… inte ett skit. I en storstad (nåja) är ju snö=modd=slask=vatten (och eventuellt någon som dör av en istapp).

Varför uppstår då detta snökramande? De flesta man umgås med är ju överens om att en lämplig klimatzon ligger någonstans mellan Bologna och Perugia (med tillägget att majoritetsspråket ska vara svenska, och att man ska hitta ett ”fett” jobb först). Ändå går samma personer, vid minsta ifrågasättande, över från ”jag gillar snö” till ”jag älskar för fan snö” på en millisekund.

Jag kan bara se två förklaringar, förutom den uppenbara — sinnessjukdom: 1) Förnekaren (apan som sitter med händerna framför ögonen, trots att pungkulorna håller på att frysa sönder) eller 2) Nostalgikern (som tänker pulkor, russin och varm choklad). Vakna upp för fan!