Jag kräver mindre valfrihet

Jag vill inte bestämma så mycket! Det är som jag ser det den största nackdelen med den nya regeringen som ju, förutom jobben, tycks verka efter parollen ökad VALFRIHET. Samtidig ger ju de senaste dagarnas drev en indikation på vad som händer om man får bestämma för mycket; ska jag betala barnflickan svart? Ja. Ska jag betala tv-avgiften? Hell no! Jag får inte ihop det.

Samtidigt har ju politik plötsligt blivit stor humor. Det är inte det sämsta.

Skrota skiten

I mitt nästa liv ska jag bli en sån som skrotar tv-program. Hade jag varit det redan nu hade följande gått i soptunnan i dag:

  1. Amerikanska choppers (Discovery channel). Liksom David Letterman föll jag stenhårt för serien när den började för typ åtta decennier sedan. Nu; vilken jävla skit. ”You know, this bike was really special to Paulie…” Bråken är ihåliga, sönderslagandet av saker är meningslöst OCH de är ju uppenbarligen mediokra, om ens det, på att bygga choppers.Aaaaaahrg.
  2. Lost (TV4). Kan ni inte bara ta och lämna den där jävla ön!
  3. Prison Break (TV3). Här har girigheten i sin renaste form fått fritt spelrum: ”Fuck, serien går så bra, hur ska vi kunna mjölka ur idén ytterligare?” ”Låt de jävlarna sitta kvar i fängelset!” ”Men han brorsan har ju typ bara en dag till elektriska stolen!” ”Fuck THAT.” Varje gång man slår på femman står den där idiottatuerade huvudpersonen och hackar i en gräsmatta. Psyko-Stormare glider förbi och säger något förnumstigt. En vakt skriker något. Reklam.
  4. OC (Kanal 5). När de mest uppenbara (rimliga) relationerna är avklarade startar PARTNERBYTENA. Visst har vi sett det förut; Dawsons Creek, Vänner, Gilmore girls. Det slutar alltid med att alla varit med alla i en enda stor ormgrop. Snark.
  5. Pimp my ride Europe (MTV). Hahahahahaha. Lite sköna polacker och tyskar får sina sunkbilar omgjorda (”Vet du vad, jag ska pimpa din ride”, som det heter på MTV-svenska) av feta Joe. ”Thatsch awshome”. Snacka om ett program som inte gör sig EU-stylee! Då hade man ju hellre sett Cribs hemma hos Daniel Collert och Johan Staël von Holstein.