Det är mycket tjat om cykelhjälmar just nu. Ska man kunna lagstifta om hjälmtvång? Svenska Dagbladets ledarsidarsida ligger som vanligt i framkant vad gäller sunkig konservativ gubbighet. Hur ska man kunna ta hand om det ”riktiga buset” — gangstas från österled, som rånar gamla tanter på fältöversten och stjäl SUVar på öfvre — när vanliga, hederliga, freedomlovin’ svenskar jagas istället?

Inledningen på dagens (060530) ledarstick betitlat ”HJÄLMTVÅNG | Vilka får akta sig härnäst?” är ju bara så fantastisk (ja, det är en man som skrivit under):

Vad kallar man en ung kvinna, som trampar ned mot bryggan och gläds åt sitt kommande kvällsdopp och åt att känna vinden i sitt utslagna hår? Brottsling.

Det här fotot hittade vi i en garderob när vi flyttade in i vår lägenhet i Hjorthagen. Det låg i en brun mapp med påskriften ”Ove”. I samma mapp fanns ett gäng andra bilder, tagna vid ett bröllop i Hjorthagens kyrka (se fler av bilderna via Flickr-länken till vänster).

Kännner du igen Ove? Är du Ove? Maila mig så skickar jag originalbilderna!

Foto: Josefin Ekman

1. Ishockey-VM (pågående turnering).
2. Red hot chili peppers (nytt album).
3. Telenor (sunkig reklam).
4. Amerikanska choppers (neverending tv-program).
5. Bert Karlsson (en dålig människa).

Generellt sett tycker jag att en regel gäller: har jag inte bett om det, ge fan i att stoppa det i min brevlåda. Och då spelar det ingen roll om det är den 20 000:e inbjudan att skaffa ett american express, en inbjudan att fira min födelsedag på Patricia eller illa förklädda annonsblad som DN Bostad och Östermalmsnytt.

En publikation ligger dock mellan mig och beslutet att försluta brevinkastet för gott — klipp-och-klistra-magasinet Värtanbladet, och då framför allt vinjetten ”Jompa minns”. I nummer 1/2006 minns han bussarna till Flaten där man kunde bada, snatta bullar och dricka mjölk. ”Grabbarna hade oftast plåtmuggar, medan flickorna i regel hade emaljmuggar.” Såna grejer.

Tyvärr lyfter inte texten ordentligt, jag vill mer höra Jompahistorier som den då en Hjorthagsgrabb med en oxhudspiska drev muckande Lidingöhuliganer tillbaks över bron. Om jag inte missminner mig fick han därefter smeknamnet ”piskan”. Respekt. Jag längtar redan efter Värtan nummer 2/2006, som om allt går vägen kommer i höst. En skärpning fram till dess, Jompa!

Låt mig först konstatera: de flesta svenskar diggar att bli övervakade. Med logiken ”jag har ingenting att dölja” accepteras allt från kameror i tunnelbanan till random mail- och telefonavlyssning (gränsen går vid att låta sin registreringsskylt fotograferas och betala en struntsumma för att köra runt med en SUV i city, men det är en annan historia).

Vackert så, jag har ingenting att dölja… En som däremot tycks ha det är en av Sveriges främsta övervakningsförespråkare Thomas Bodström. I ett test på den briljanta ”kunskapsbanken” Frendo får vi det svart på vitt: att offentliggöra Tompas mailtrafik kan utgöra ”en fara för rikets säkerhet”. Lustigt nog är det ju samma rikes säkerhet som ska skyddas genom att dina och mina mail ska kunna lagras och läsas av andra.

Rättshaverist, tänker du medan du ringar in premiären av Emmas Värld i tv-bilagan. Men sen sitter du där på en ofrivillig Guantanamo-charter med en vuxenblöja från Tena, bara för att du undertecknat ett ironiskt fyllemail med ”Usama”.