En eneuros kaffe i konferensen på Stasis f.d. huvudkontor i Berlin. Vet inte om det var meningen att kaffesmaken skulle vara östautentiskt, men det var den. Ett mediokert museum innehållsmässigt sett, men interiörerna, toaletterna, rummen får full pott!
Om och om igen fÃ¥r jag erbjudanden att vara med i Postkodlotteriet. En leende Rickard Sjöberg (var tvungen att slita upp kuveret för att komma pÃ¥ hans namn) hamnar i papperskorgen fyra-fem gÃ¥nger om Ã¥ret. I dag hindrades jag dock (temporärt) av den kryptiska uppmaningen vid Rickos vänstra pekfinger: “Grann Yran!”. Vet inte varför jag tycker att det är sÃ¥ roligt, men nu ska jag — leende — lägga brevet i soporna.
Det finns inga klasser — alla är arbetare. My ass! För den som gÃ¥tt pÃ¥ alliansmytologin rekommenderas Antikrundan. Inget annat program manifesterar skillnaderna mellan folk och fölk pÃ¥ ett tydligare sätt. I varje program är det samma visa; tre kategorier människor medverkar:
Berra med böckerna som fassan köpte 1956. “De är ju ganska vanliga, och inte värda sÃ¥ mycket.” “Jojo, men fassan köpte dom för ett par tior…” “Ja, det är väl ungefär vad de är värda. Men det var roligt att se dem *för sjutusende gÃ¥ngen*”
Marimekkokvinnan med en komplett uppsättning Eero Aarnio-matsalsmöbler. “Vad tror du att de är värda?” “Jag har ingen aning… pappa (SAR arkitekt) fick möblerna när han ritade Eeros sommarhus 1972…” “Nej, men vad roligt!”
Kostymnoppe med en en lampett frÃ¥n 1537. “Den här lampetten tillverkades pÃ¥ uppdrag av Gustav Vasa.” “Nej men vad roligt.” “Hade det varit i ett par hade de varit värda 800 000 tusen, nu kanske 350 000 för en.” “JasÃ¥, jaha…”
Men att det var Berra som kom med en påse sunkböcker, medan Noppe kom med en lampett han hittat på pappas vind är naturligtvis bara en slump. Hade Berra ansträngt sig lite hade han kunnat ha både lampett och pastilli. Det handlar bara om att lägga manken till!
Såg just tio minuter av Champions League-matchen mellan Inter och Valencia. Zlatan var i fin form, men jag kände ingenting när han rörde bollen. Oftast brukar man ju känna sig lite småstolt, eller glad på något bisarrt sätt.
I gÃ¥r sÃ¥g jag the Queen pÃ¥ bio, en medioker film som i korthet följer det brittiska kungahuset under tiden efter (ex-)prinsessan Dianas död. Drottningen är iskall och sitter och häckar i ett skönt slott uppe i Skottland. När “folket” dissar drottningen och, ja, börjar tappa respekten ringer Tony Blair och piskar upp henne: “nu börjar fan folk hata dig, kom tillbaks till London och sluta barnsla dig.” Hon följer rÃ¥det. Happy ending.
Man undrar vem som ska ringa Zlatan.
Hjortis i snöskrud.
Den här tiden pÃ¥ Ã¥ret är som gjort för den alltid lika intressanta Ã…RSTIDSDEBATTEN. “Jag gillar verkligen snö!”, är en utgÃ¥ngspunkt. Den andra: “Skärp dig för fan!”. Naturligtvis har den senare rätt. För sanningen är: i en storstad (nÃ¥ja) är snö värd… inte ett skit. I en storstad (nÃ¥ja) är ju snö=modd=slask=vatten (och eventuellt nÃ¥gon som dör av en istapp).
Varför uppstÃ¥r dÃ¥ detta snökramande? De flesta man umgÃ¥s med är ju överens om att en lämplig klimatzon ligger nÃ¥gonstans mellan Bologna och Perugia (med tillägget att majoritetssprÃ¥ket ska vara svenska, och att man ska hitta ett “fett” jobb först). ÄndÃ¥ gÃ¥r samma personer, vid minsta ifrÃ¥gasättande, över frÃ¥n “jag gillar snö” till “jag älskar för fan snö” pÃ¥ en millisekund.
Jag kan bara se tvÃ¥ förklaringar, förutom den uppenbara — sinnessjukdom: 1) Förnekaren (apan som sitter med händerna framför ögonen, trots att pungkulorna hÃ¥ller pÃ¥ att frysa sönder) eller 2) Nostalgikern (som tänker pulkor, russin och varm choklad). Vakna upp för fan!
En riktigt skön bild från 70-talet. Jag är cowboy, brorsan indian. Skulle gissa att vi är utanför farmor och farfars hus, men jag är osäker.
Söndagens SvD bjöd på århundradets roligaste felskrivning. Dessvärre är felet rättat på svd.se, men såhär såg det ut i papperstidningen (texten handlar om en resa till Kerala i Indien):
— Come eat here, försöker restaurangpersonalen.
En pomfret, en grå stor fis, hamnar på våra tallrikar efter en vända i tandooriugnen.
— Den var lite svÃ¥rtuggad, erkänner vi när kocken frÃ¥gar.
Han tar inte illa upp:
— Jag misstänkte det. Det var den största jag sett. Eftersom den var sÃ¥ gammal blir den rätt seg.
Så jävla roligt.
Svensken tycks tänka — allt som är BLIR lagligt är bra. Jag mÃ¥ste göra det. Se bara pÃ¥ införelsereglerna vad gäller alkohol. När de ändrades sÃ¥g varenda svensk bil pÃ¥ öresundsbron ut som en lowriderpimpad (Pimp my ride UK) fulölsdepÃ¥ innan beslutet ens renskrivits pÃ¥ svenska.
Nu har det blivit lagligt att köra fyrhjulingar pÃ¥ svenska vägar, ni vet sÃ¥na där fula motorcrossliknande saker som brukar erbjudas pÃ¥ olidliga kickoffs gud vet var. Jag sÃ¥g “nyheten” för första gÃ¥ngen i somras, tror att det var i Stockholm city. En reporter (pÃ¥ bild) Ã¥kte runt i stan och hyllade detta nya, lagliga, sätt att resa. Damn, vad löjlig han sÃ¥g ut! Trodde dock aldrig att nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att följa rÃ¥det (motorjournalister är ju, som alla vet, köpta av djävulen). Men nu ser jag ett par tre stycken varje dag, pÃ¥ väg till jobbet. Sluta med det! Snälla.
Lanseringen av Nintendos nya spelkonsol Wii är beviset på att marknaden i dag fungerar lika bra som ekonomierna i det forna öst. Överåriga kids (folket) tältar i veckor för att få ett exemplar av konsolen, samtidigt som spelrecensenterna (eliten) utser densamma till årets julklapp. Lycka till den stackars förälder som irrar runt på stan för att få tag i en julklapp som har varit slut sedan lanseringen 8 december! Och nästa leverans tycks lika säker som produktionsplanen för en Trabant 1983. Jaja, jag fattar att de vill skapa buzz kring det hela, men vad är skillnaden på att ett företag eller staten bestämmer när du ska ha rätt att konsumera en vara?
© Arga Surgubben. Drivet av WordPress med DePo Clean Theme.
