 |
|
|
DE FYRA ELEMENTEN: MCing
 Att försöka sig på en definition av vad rap egentligen är kan vara lika hopplöst omöjligt som att med ord förklara för en nyfödd vad sång är, eller vad som gör en följd av toner till en melodi. När de första rapsinglarna, "Rappers Delight" med Sugar Hill Gang och "King Tim III (Personality Jock)" med Brooklyn´s Fatback Band, kom ut hösten 1979 var det definitivt något nytt, det var därför rapmusiken också fick ett relativt snabbt genombrott, den fångade folks uppmärksamhet genom innovationen, genom att inte låta som något annat.
Samtidigt fanns det något vagt bekant i rappen, något som påminde om något annat, inte helt enkelt att placera, men påtagligt. Där fanns inslag från barnramsor, fantasifulla ordlekar som kunnat höras på skolgårdar i alla tider. Där fanns drag av kyrkans predikotradition, Martin Luther King och Jesse Jackson, det högtravande, själfulla talet med betoningar, retoriska pauser, skiftningar i nyanser, pastorns sätt att "sjunga ordet". Där fanns det politiska talet, massuggestionen, Malcolm Xs auktoritet, den retorik som bygger på övertygelsen om att man har rätt och på den påtagliga viljan att tala för att man har något viktigt att säga. Där fanns Muhammed Ali som ibland kallats för den förste rapparen; hans euforiska, skrytsamma och fullkomligt ohejdbara uppträdanden inför pressen kan mycket väl liknas vid en rappare som med micken i handen improviserar inför sin publik.
I rappen fanns också likheter med jazzens instrumentalister, med improvisationer och "quotations". Där fanns inspiration från den jamaicanska dance hall-traditionen, från Surinams folksägner och sånger kallade cutsingi, från scatsången och från den afrikanska trummans sätt att imitera röster för att sända meddelanden. Där fanns militärens drillramsor, spoken word, beatpoesi, bomullsfältens arbetssånger, radiopratarens hejdlösa ordflöde och gathörnets jive talk. Liksom all annan amerikansk kultur är rappen ett kreolspråk, en oöverblickbar blandning av influenser. Och när den senare tog steget över Atlanten till Europa antog den nya former. I Frankrike har de många nordafrikanska immigranterna blandat rapmusiken med algerisk rai, i Sverige omvandlas rappen och dess språk gång på gång i takt med att nya folkgrupper och samhällsklasser upptäcker den. Det är en konstform som, liksom alla andra, mår bäst av att vara i förändring, som tillåter sig själv att experimentera, provocera och bryta alla kända regler för att kunna fortsätta vara vital. Poetisk, metaforisk och vacker emellanåt. Explicit, stöddig, profan och kontroversiell desto oftare. "Float like a butterfly, sting like a bee".
|
