|
|
|
|
HIPHOP 101 - EN KORT HIPHOP-HISTORIK
"I said the hip, hop, the hippie, the hipidipit, hip, hip, hopit, you don´t stop". På sätt och vis fick hip hop-kulturen den mest okomplicerade start man kan tänka sig. Citatet ovan är hämtat från Sugarhill Gangs "Rappers Delight" som den femte januari 1980, som historiens första hip hop-platta, gick in på Billboardlistan i USA. Det var förvisso inte världens första raplåt, det var inte heller första gången ordet hip hop nämndes, det var överhuvudtaget en ganska okomplicerad inspelning som avsåg att fånga den stämning man redan i flera år kunnat uppleva på olika hip hop-fester runt om i New York. "Hip, hip, hopit, you don´t stop". Det betyder absolut ingenting. Rent trams. Men det lät bra, det lät fantastiskt bra, och det skulle i sammanhanget kunna sägas att det var betydligt viktigare att orden sades än vad de faktiskt betydde.
För "Rapper Delight" var trots allt den första raplåten att gå in på topplistan och därför brukar man - för enkelthets skull - säga att det var där den utveckling startade som på tjugo år gjort hip hopen till den mest globala, mest spridda, mest inflyelserika ungdomskulturen av idag. Sugarhill Gang tog hip hopen ut ur skåpet så att säga, gjorde den till en offentlig, officiellt etablerad kultur- och musikform. Och definierade därmed också, om man ska dra utvecklingen till sin spets, en attityd och en livsstil. Samlade alla dessa människor med det enklaste av lockrop: "Hip, hip, hopit, you don´t stop".
Man kan beskriva det så, och den anspråkslösa, okomplicerade partybiten finns fortfarande i dagens hip hop. Men man kan för den sakens skull inte missta sig på allvaret. Det handlar om en renodlad partyrörelse som på 20 år utvecklats till en proteströrelse. De politiska frågorna som förr varit förbehållna poeten och trubaduren företräds nu, med betydligt större genomslagskraft, av rapparna. Det är en arbetarklasskultur, sprungen ur New Yorks svarta, drog- och våldshärjade ghetton, präglad av segregation, fattigdom, rasmotsättningar och ett USA som tycks slitas i bitar av sociala problem och stridigheter.
Man talar i USA om "The hip-hop community" eller "The hip-hop nation". Ett samhälle utanför det vanliga samhället; utan närmare geografisk bestämning men med sina egna koder, sitt eget språk, sina egna värderingar, sina egna motsättningar och sina egna yttringsformer där rapmusik, graffiti och breakdance är de mest centrala. Det är en kultur som knutits till minoriteterna, till afroamerikanerna, latinamerikanerna, och på så sätt har hip hopen redan i sitt grundmanifest en politisk dimension. Som ett slags revolutionär journalistik, som förvisso ofta använder den överdrivna provokationen som ett av sina verktyg, men som också på sin agenda har att berätta sanningen om en del av samhället som annars finner sig ständigt åsidosatt.
Det handlar om kontemporär historieskrivning. Rapmusiken är flyktig, försvinnande som vätska. Det är en metaforik som präglar hela kulturen; en bra rappare karaktäriseras av sitt "flow", orden blir till "liquid swords". Det ligger därför i själva kvalitetsbegreppet att hip hopen är i fas med sin tid och att det är samtiden och inget annat den kommenterar. I sina bästa och mest angelägna stunder berättar den historier mer eller mindre i realtid, ett närmast journalistiskt berättande, men om en verklighet som annars är medialt osynlig. "Rap is the black peoples version of CNN" sa en gång Chuck D, den radikale och politiskt fräne rapparen i Public Enemy. Han syftade på rappens roll som informationsbärare, en funktion som ofta förbigås, inte minst i Sverige där språket lätt agerar barriär snarare än bro. Själv kallar sig Chuck D för mediepirat, han erövrar ett medium, musiken, för att föra ut stora textmassor och göra dem lättillgängliga för den grupp människor som tveklöst tillhör de informationssvagaste. Men det är en betydelse som sällan framhålls; hip hopen som medel för bildning eller politisk opposition, rapmusik som ett utbyte av information; ett forum för de som annars vore röstlösa. Istället talar man om USA, man talar om det afroamerikanska samhället och dess problem. Om droger, våld och ohejdad kriminalitet. Och man talar om rapmusiken som en av orsakerna till detta problem.
Det handlar om okunnighet; naturligtvis, och hip hopen liksom de flesta underordnade ungdomskulturer saknar alla naturliga band till den akademiska sfär där forskning och kulturanalys sker. Historieskrivningen får ske i efterhand. Hip hopen blir till det den berättar om, en del av problemet. För den kristna inflytelserika högern i USA är det självklart. Hellre än att verkligen ta sig an den problemfyllda verklighet hip hopen skildrar attackerar man hip hopen själv; för våldsförhärligande, för profanitet, för drogromantik, för det explicita språket. Konservativa kritiker har förfärats och uttalat sin oro för hip hopens inverkan på de amerikanska moraliska värderingarna. En av de ivrigaste kritikerna var den republikanske senatorn och senare presidentkandidaten Bob Dole som dock tvingades erkänna att han i själva verket aldrig hade hört musiken han så entusiastiskt svartmålade.
Det är ett mönster som känns igen, som tycks fungera som en försvarsmekanism påtvingad av situationens allvar: "Verkliga problem får vänta. Vi har budbärare att döda."
Idag är hip hopen en miljardindustri, rapmusiken dominerar topplistorna, artister blir superstjärnor, tilldelas Grammysstatyetter och får filmkontrakt. Att fortfarande tala om hip hop-kulturen som en idealistisk arbetarklasskultur för de etniska minoriterna låter sig enligt vissa inte längre göras. Samtidigt är hip hopen idag kanske mer än någonsin ett verktyg för svart medborgarrättskamp, när inflytelserika afroamerikanska organisationer som Nation of Islam, Uhuru Movement eller NAACP söker nå ungdomen är det hip hopen och dess företrädare de tar hjälp av. Storsäljande artister och grupper som Wu-Tang Clan, Common, Dead Prez, Fugees och The Roots talar om den seperatistiska rörelsen 5 Percent Nation eller det socialistiska African People's Socialist Party; om hur det afroamerikanska samhället själva måste lösa de problem det brottas med, om hur den svarte amerikanske mannen måste ta sig den rätt han nekats i fyrahundra år.
De tassar alla, mer eller mindre självsäkert, i Public Enemys fotspår.
Gruppen Public Enemy dök upp på scenen första gången 1986 och angav tonen inte bara för hip hopen utan för en betydande del av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA de följande åren. Chuck D, gruppens förste rappare och chefsideolog, blev den nya generationens egen Muhammed Ali; universitetsutbildad, intellektuellt bevandrad, litterärt begåvad, politiskt medveten men också med en uttalad aggresivitet och en känsla för de enklaste, mest militäriska slagorden. Han dansade som en fjäril, stack som ett bi och slog whitey på käften med en sällan skådad retorisk elegans. Hip hop i USA har sedan dess ideologiskt sett handlat allt mindre om integration och allt mer om ensidig svart kamp för jämlikhet och lika förutsättningar.
Samtidigt fortsätter rapparna, också utan några politiska värderingar, att berätta enkla vardagliga historier om det urbana livet som minoritet i ett djupt skiktat USA. Liksom de gjort alltsedan början. Att berätta om en dålig situation är trots allt att göra något positivt av den. Och rapparna berättar om och om igen om situationen i det USA som lever på den mörka sidan. Vissa menar att de överdramatiserar, att rapparen genom sina texter gjort misären till handelsvara. Tupac Shakur, en av 90-talets största rappare, svarade kritikerna i en intervju i tidningen The Source i mars 1996: "We´re living in so much poverty and despair that by rapping about it, kinda making it seem like we controlling it, ... We can´t escape like Bob Dole. He only gotta listen to the record and be mad for a few minutes, but the shit he´s mad at is the shit we living in."
Ett halvår senare var Tupac Shakur död, skjuten till döds i sin bil i Las Vegas.
Tupac är redan, tre och ett halvt år efter sin död, en legend inom hip hopen, en mytomspunnen kristusfigur som både levde och dog som i en ond saga. Kanske för att han personifierade det dilemma det afroamerikanska USA alltjämt går igenom, och som därmed också präglar hip hopen; att du kan inte fly ditt ursprung i ett land som så djupt gör skillnad på hudfärg.
Det vanligaste dödsorsaken för svarta män under 30 i USA är mord. Och trots att Tupac var en av landets största stjärnor, en mångmiljonär och en ikon, så var det precis så han dog. Det otäckaste av allt är att det inte ens var särskilt överraskande.
|
