HIPHOPORAMA FRÅGAR:				Christine Jönsson, ordförande i Kommunstyrelsen				Staffan Jacobson, fil. dr., konstvetare och ungdomsforskare.
1. Om "nolltoleransen" och Lunds kommuns handlingsplan mot klotter:				Jag tycker det är viktigt att slå fast att den skadegörelse som klottret utgör inte accepteras av kommun, fastighetsägare med flera. Det uppfattas provocerande av många och uppfattas som förslummning.				Den har misslyckats på alla sätt man kan komma på, även om politikerna för skams skull måste hävda något annat. Klottret har under nolltoleransen inte minskat utan ökat; utan nolltoleranskampanjen skulle nivån varit konstant. Och spänningarna mellan myndigheter och ungdomar varit mindre. Samma gäller för nolltoleransen i Stockholm och Västerås. Borgerligheten har fått städnoja, och tonen blir allt mer auktoritär och hotfull - det senaste exemplet är Adam Sundberg i "City i Samverkan", Sthlm, som skrivit på sin arbetspärm "Vi håller rent från ohyra på natten". (Arbetaren 19/2000, s.17). Det är denna typ av värderingar som nolltoleransen bygger på, och jag menar att politikerna inte har en aning om vilka krafter de släppt lösa - och vilka motreaktionerna kan bli. I en stad som Lund, där halva befolkningen är ungdomar och studenter, krävs litet mer omdöme än vad som visas i den direkt motbjudande broschyren "Till familjen om klotter" (jmf DackeKuriren 1/2000, s.12-14.) Och som sagt, mindre klotter har det inte blivit, men däremot en gigantisk omfördelning av allmänna medel från kommunen till allsköns privata "saneringsbolag". "Handlingsplanen" (som är fotad på Kommunförbundets ökända dito) måste rivas upp innan Lund gjort sig till åtlöje. Börja om från början, back to basics! Justitiedepartementet har redan haft sin "haverikommission" om klotter på Rosenbad 26/10 1999, och där är inte precis nolltolerans ordet för dagen kan jag som var där säga.
2. Om kostnaden för klottersanering:				Jag tycker det är viktigt att slå fast att den skadegörelse som klottret utgör inte accepteras av kommun, fastighetsägare med flera. Det uppfattas provocerande av många och uppfattas som förslummning.				Ju mer man sanererar, desto mer kommer det nytt. Varför detta? Jo, därför att man inte gör något åt orsaken. Och den är mycket komplicerad - den innehåller sådana faktorer som den människofientliga betongarkitekturen i förorterna, skolornas utsbvältning, fritidsgårdarnas utplånande, ungdomsarbetslösheten, den ökade rasismen och de ökade ekonomiska klyftorna. Detta går inte att sanera bort! Ungdomskulturpolitik kan aldrig åtgärdas med renhållningsteknik. Saneringen, som är miljöfarlig, arbetsmiljöskadlig och förstör fasaderna mer än vad klottret gör enligt Stadsmuseet, är framförallt inte en METOD med vilken man kan bekämpa klotter. Den är bara ett sätt att göra ytor rena för nya tags, och en sådan verksamhet kan inte i längden samhället ha råd med. Istället skall man satsa på förebyggande påtgärder, som lagliga väggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet. Med dessa metoder har utmärkta och varaktiga resultat uppnåtts, inte bara i Malmö, Göteborg och Norrköping, utan över hela världen. Men då måste man först skaffa sig kunskaper på djupet och sedan gå i dialog med målarna, och detta övergår vissa politikers förstånd. Jag har erbjudit mig att starta upp en sådan verksamhet här i Lund, vilket besvarats av politikerna med en fnysning. Samtidigt drar nästa alla andra kommuner i Sverige i mig och vill ha med mig i deras lokala graffitiprojekt. Är detta klokt?
3. Om skillnaden mellan graffiti och klotter:				Graffiti är konst och har ett budskap, klotter är för mig ett meningslöst skadegörelse.				"Färg på fel plats" är den dummaste definitionen hittills som nolltoleransarna använt. Den är helt felaktig. "Graffiti" (Garruchi 1856) inbegriper både laglig och olaglig, gammal och ny graffiti från den första turistgraffitin på Farao Djosers pyramid för 3.500 år sedan till dagens livaktiga spraykonst, varav en del också betecknas som konst i vanlig bemärkelse. Allt detta är alltså graffiti, och det är inget normativt begrepp. Det är däremot ordet klotter, som funnits i svenskan sedan 1825. SAOL : "rita eller skriva slarvigt". Det betecknar korrekt enbart "barns teckningsutvecklig 1:a - 3:e levnadsåret". I övrigt används det som ett skällsord om den graffiti som vederbörande ogillar. "Tags" betecknas ibland som klotter, men det är inte alltid korrekt, eftersom tags är en del i TTP-graffiti, och också kan vara estetiskt, kalligrafiskt utformade. Att betrakta traditionell graffiti (på toaletter t.ex.) och tags och throwups som klotter, medan pieces kallas graffiti, är fel. Alltihop är graffiti, lagligt eller olagligt. Ingenting är klotter som inte också är "slarvigt" - och då behöver det inte vara graffiti alls. Skillnaden mellan graffiti och klotter uppstår alltså hos betraktaren.
4. Om graffiti som konst:				Ja, det tycker jag det är, har ofta ett budskap och bör accepteras som konstart. Skillnaden för mig är att klotter är när man använder sig av icke lagliga medel för att nå ut med sitt budskap. Till exempel målar på fastigheter, tåg, tunnlar med mera. Graffiti på accepterade platser, till exempel på upplåtna murar, tunnlar med mera tycker jag är acceptabelt.				Inte heller för begreppet "konst" har frågan om lagligt-olagligt någon relevans. Det vanligaste är emellertid att spraymålningar på duk eller pannå, som köps in och ställs ut av gallerier och museer, är de ordinära konstprodukterna här. Den konstnärliga aspekten är den viktigaste, och också det som jag som konstvetare är intresserad av. Det råder ingen tvivel om att graffitimåleriet betraktas som konst av sin samtid; hundratals utställningar på de stora museerna i USA och Europa, ett stort antal konstböcker i ämnet och en omfattande recensionslitteratur talar sitt tydliga språk. Graffitikonsten har sedan den föddes 1970 lämnat en rad unika bidrag till både konsthistorien och ungdomskulturen; Wildstyle är bara ett (se Fogtdals Konstlexikon, Band 16, s.53). Graffitin har också påverkat 80-och 90-talskonsten på ett direkt avläsbart sätt (Jmf J.Klinthage; Leif Nylén, konstkritiker). Graffitimåleriet är en egen konstriktning som samtidigt fortlever under och ovan jord. En rad kända namn har etablerat sig både i galleri- och undergroundvarianten, och ramverket är den anti-rasistiska, världsomspännande hip hop-kulturen. De som vill syssla med denna konstform måste kunna få göra det lagligt, och därför har man i de flesta storstäder i världen numera legala väggar. De som de okunniga kallar klottrare idag kan mycket väl vara morgondagens firade konstnärer - och en del är det redan. Det är detta moment - det kreativa, positiva och skapande, som samhället skall satsa på och understödja, istället för att ropa "kriminellt" och tävla med varandra om olika hemska straff.
5. Om legala väggar:				Tveksam då det inte förhindrar klottret enligt min uppfattning. Jag anser att väggar upplåtna för tillfällig graffiti är tveksamt, alltså klotterväggar. Däremot är jag positiv till att man låter graffitimålningar utsmycka till exempel gångtunnlar, men då är det fasta målningar.				Se svar på fråga 2.